Den här veckan har jag haft tid att grubbla mycket över livet när jag tränat och promenerat på kvällarna i min lilla arbetsby 11 mil bort från hemma.
Mindre bra: Jag är inte hemma. Borta bra men hemma bäst.
Drivmedlet till bilen kostar mer än någonsin så av ekonomiska skäl åker jag inte hem förrän på torsdagar. 3 nätter borta från min älskade make och min älskade dotter.
Bättre: Jag har världens roligaste arbete. Jag har valt den här förändringen själv. På lång sikt är det världens chans. Chans att utveckla mig inom projektledning som är det roligaste jag vet.
Om 3 år ska Dottern börja gymnasium och vi kanske flyttar med henne...? Sonen bor 33 mil från hemma. Och han klagar inte...
Nu SKA jag börja. Bara sätta igång. Skriva på den där boken som jag har tänkt på en längre tid. så jag sätter igång. Då pajar datorn. Är det någon mening med allt som sker? Jag VILLE verkligen börja nu. Måste införskaffa en ny mini-pc så jag kan skriva. Det är säkert dyrare att laga den gamla skrutten.
Något inom mig säger att jag ska bli författare. Alla varnar för att det är svårt att livnära sig på att enbart skriva. Få förunnat.
Kanske behöver jag tiden. Tiden att grubbla. För att veta vilken riktning jag ska ta.
Med lite perspektiv inser jag att livet är härligt. Precis som det är. Ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar