Svaghet blir styrka

Märkte först efter någon timme att hon inte hade någon hand.
Vilken otroligt utvecklad skicklighet att dölja sin svaghet. Hon gjorde allt som vanligt – med bara en hand.
Varför blir vi så duktiga på att dölja våra svagheter? Är det en överlevnadsinstinkt ärvd från våra förfäder? Hur skulle det bli om vi istället blottade våra svagheter, lyfte fram dem och såg dem som styrkor?
Ändå hittade jag inget bra tillfälle att fråga. Såg att det inte var olycka utan en ofärdig utveckling. Tänk om hon tar illa upp om jag frågar, tänk om det är en fosterskada orsakad av mediciner, finns en hund begraven, en stor sorg, ett långt missbruk – många tankar flimrar förbi. Hon hade säkert blivit glad om jag frågat och inte bara låtsades som jag inte sett. Ändå förblev jag tyst. Jag, som ändå har viss erfarenhet i området. Med detta vill jag säga att jag nu jobbar på att bli mer spontan och inte så himla rädd för att fråga.

Ständig uppkoppling

Knappt hinner vi ta mark förrän de små apparaterna med tusen nya tekniska finesser slås på – det plingar och låter överallt. Kostymklädda gossar stressade upp över öronen med datorn i ena handen, mobilen i andra och hörlurarna i öronen. Ska man skratta eller gråta?
Vart tog mötet mellan människor vägen? Hur många ser varandra i ögonen längre?
Wake up people – look outside the box!