Slow motion

Fick ett tips för många år sen: Gå i Slow motion när du är superstressad.
Det har funkat många gånger.

Läste en bra insändare i lokaltidningen igår som gick ut på att istället för att klaga på SJ, dåliga vägar, förbindelser och allt så kanske vi ska lära oss att sakta ner.
Njuta här och nu.
Måste det verkligen gå fortare och fortare när man reser? En familj från Stockholm som ska på skidsemester till Sälen – varför sätter man tidsgränsen kortare och kortare för varje år och stressar fram på vägen? Kan man istället öka på tiden i sin planering? Kan det inte få ta en hel dag istället? Så man hinner njuta på vägen. Av själva resan. Titta ut genom fönstret. Gör ett oplanerat stopp vid en mjölkpall och klappa några kossor. Andas in luften. Sakta ner farten. Leva i Slow motion.
Kan vi lära oss att acceptera att vägarna är lite sämre och att målet inte är att köra om bilen framför? Tänk den dagen när Sälenturisten prioriterar miljön och åker tåg/buss upp istället.
Behöver jag tillägga att jag gått med i Facebooksgruppen ”Bevara Västerdalsbanan”…
Jag älskar att åka tåg. Allt gods med tung trafik på lastbilar borde också gå med tåg.

Njuter av våren

Körde veckans bästa pass på lunchen! Som vanligt med bästa peppningen från Jennye.
När jag kom hem från jobbet hade inte Kid 1 börjat sitt onsdagsjobb än – att dela ut veckans blad. Varför? Jo, han hade besök av två tjejer! Genast avfärdade hans Mor besöket: Plikten först – nöjen sen! Oj, oj, oj. Nu fick jag ett till grått hårstrå.
Lagade middag med Kid 2; jättesmarrig paj med kyckling och bacon.
Hela familjen myste tillsammans vid middagsbordet.
Kid 1 är på Prao hos favoriten, Utombordaren, på sin gamla skola.
En hel vecka ska det bli. Han hade haft en rolig dag.
Vi tittade på Andra Avenyn. Ännu fler gråa hårstrån…