fredag 4 december 2009

Jag vill inte bliva stur

När man äter Krumelurpiller ska man säga: Kära lilla krumelur. Jag vill inte bliva stur.
Då blir man aldrig stor. Säger hon i alla fall. Pippi Långstrump.
Vi skulle bo tillsammans. Jag och min kusin. I ett eget hus.
-Så sa vi också, sa storasyster Marie och kusin Åsa. Hånande.
-Men det är skillnad med oss. Vi kommer att hålla det. Vi lovar. Vi kommer aldrig att flytta isär. Ni ska allt få se, sa vi, helt i stil med en stursk Lotta på Bråkmakargatan.
Eftersom jag bodde i Dalarna och hon i Stockholm så skulle vi bo i Falun – halva vägen var. Åren gick och någonstans i tonåren skulle varsin kille få komma på besök. Nu fick huset också varsin separat ingång. Efter ytterligare några år skulle vi få gifta oss. Alla fyra skulle bo tillsammans. Varsin hund skulle vi ha.
Någonstans på vägen försvann drömmen. Mitt bland alla beslut och åtaganden man fick i takt med åldern. Mens. Finnar. Ansvar. Utbildning. CV och arbete. Matlagning. Deklaration.
Nu står vi här. Med varsitt eget hus. Långt från varandra. En i Dalarna och en i Stockholm. Med kombi, katt, man och två barn. En gång var vi barn. Nu närmar vi oss 40.
Vi som en gång skrev i Gula boken, samlade vagnar i Sollentuna centrum, petade näsan åt varandra, bakade toscakaka, blev kompisar med Ulrika från nykterhetsorganisationen på någon camping i Sverige, frågade chans samtidigt på Pierre La Fontaine, plockade röda vinbär åt mormor, åkte epatraktor, tältade, badade nakna i Grimsåkersviken, drack vår första vinklunk, gick på folkparken fast vi inte hade åldern inne, åkte raggarbil och rökte vårt första bloss tillsammans.
Vi har blivit konferensansvarig, marknadskoordinator och projektledare.
Vi är mammor. Vi är stolta. Vi är orädda. Vi är mitt i livet. Ändå så lika. De vi en gång var.
Vi blir inte äldre tack vare Krumelurpillret. Vi är oss lika. Odödliga. Blonda. Blåögda.
Ler ett snett leende varje gång jag passerar Falun. Tänk om vi hade bott här. Jag och min kusin. Nästa vecka fyller min egen son 15.
Tror att min kusin ler för sig själv när hon hör att jag var livrädd för hennes pappa när vi vred ratten på Maries nya bubbla i lås och trodde den gick sönder.
–Lika bra att vi går upp och dör på rummet. Det är ute med oss, sa du.
Våra ansikten måste ha sett ut som en förvånad labradorvalp när vi senare såg att bubblan var borta och storasyster hade stuckit iväg på en tur.
Vi klarade oss. Den här gången också.
Jag var den orädda lantisen. Som en fjortonårig Paris Hilton. Naiv. Hon var stadsbon som var medveten om farorna. Försiktigare. Som den gång vi följde med ett gäng med bil på Gotland. Till deras lyxhus med bollar i poolen. Som en avbild av våra personer.
Skönt att bli hämtade av pappa Leif. Även om han inte var på sitt bästa humör…
När vi ses nu för tiden, även om det borde vara oftare, blir vi liksom små igen.
Vi tar bara vid där vi slutade en gång. Egentligen känner vi varandra alldeles för bra för att inte genomskåda. Men det blir som en tyst överenskommelse. Vi är de vi en gång var.
Kanske, när våra barn flyger ut ur boet, flyttar vi till Falun. Vem vet.
I mitt vuxna liv blir min orädda persona lite skygg. Min man ser nog gärna att jag lockar fram den vilda spontana tjejen lite oftare. Jag vet inte vem som är mest äkta. Den som jag var då. Eller den som jag är nu. Båda har jag utvecklat själv och egentligen är dom kanske en och samma person? Vi skapar oss själva som en varumärkesprofilering. Innan man ens kände till ordet. Det här är jag! Det här gör mig speciell!
Det enda jag vet med säkerhet är båda vill ha en dans på rosor. Både mitt då och mitt nu. Avskyr motgångar, problem och tunga ord. Ändå står jag här och accepterar att livet är uppförsbackar och nedförsbackar. I uppförsbackarna har jag lärt mig att rycka.
Livet är fyllt av problem och underbara ögonblick. Det är bara hur vi tar det som räknas.
-Life is not always playing, säger min kloka dotter när jag beklagar mig att jag får diska stekpannan igen. Jag får inget svar när jag påminner henne med samma ord den gången hon beklagar sig att det är jobbigt att städa sitt rum. -Life is not always playing…
Ändå står jag här och undrar vem jag är. Egentligen.