Påsken 2008 ska minnas som den kallaste påsken på hundra år.
För Arbogaborna minns den som påsken när deras stad blev två små barn fattigare. För andra minns den som en tredagarsfylla med en rejäl påföljande baksmälla. Krögaren har varje annandag några ”eftersläntare” som gäster som inte vill att helgen ska ta slut. Idag var jag där och tog en kaffekopp med Kid 1 och pratade med en av dem. Han visade upp alla sina tatueringar, ja till och med de på magen (!) och sa att han nyss hade kommit ut från sex månaders fängelse. Försökte att verka oberörd (tur att jag inte såg mig själv). Beundrar Krögaren och hans kollegas förmåga att ta hand om alla dessa törstiga gäster. Kid 1 sa Rock´n´roll åt honom och gjorde tecknet för hårdrock innan vi gick hem…den beskyddande modern övervakade alla eventuella utspel noga. Men hans ögon såg snälla och ofarliga ut (och Krögaren sa att han var ofarlig).
Andra minns påsken som en lycklig, harmonisk och avkopplande helg.
Outgrundliga äro herrens vägar.
Tränade en halvtimme på mammas och pappas maskin. Fick samma pulsresultat som pappa F6=Mycket dåligt. Ska vara ett resultat av hur snabbt pulsen lägger sig på en minut. Min blev ju högre och högre! Ska man vänta lite längre efter avslut kanske? Min kropp längtar efter att få på sig springskorna. Jag vill och jag ska äntligen den här veckan. Värst vad jag lägger på mig snabbt efter en veckas vila och lite ”tycka-synd-om-mig-själv-för-att-jag-inte-får-träna-tröst-ätning”. Men jag kämpar på….Jag förlåter mig själv, reser mig på 9 (igen) och försöker intala mig att jag duger som jag är - det är bara några kilon till att älska…Kan det ha något att göra med att jag som tonåring fick höra att jag hade grov benstomme? Eller är det därför som jag kämpar på och inte ger upp? Kid 2 blev kallad för tjockis i skolan och var ledsen. Förkrossande. Nu ger vi allt vi har för att bomba henne med självförtroende och vara stark. Det är osäkra barn som retas.
Gör vad du vill med ditt liv så kan de sitta där och retas och inte komma någonstans med sitt eget liv. Jag citerar Gry: -Ta ingen skit! Det här var precis det ämne som jag absolut lovade mig att aldrig min dotter skulle bli utsatt för.
Njöt av husets tystnad och hämtade sen hem kidsen på samma mötesplats som i torsdags. Kid 1 packade upp direkt och drog sitt sedvanliga gitarr-riff som han brukar göra efter några dagars frånvaro från hemmet. Fick som vanligt tjata på Kid 2 om att packa upp. Lagade mat. Från och med nu är det mina barn som SKA smaka på grönsakerna och som SKA lära sig att äta frukt och grönt. Intensiv långdragen kamp om att få i Kid 2 tio stycken gröna ärtor. Jag tänkte inte ge upp kampen och till sist, helt uttömd på energi, vann jag kampen – Yes! Fast det blev sju stycken…Trodde att jag fått respekt för att minuterna senare föra ytterligare en kamp den här gången om ett par långkalsonger som skulle på innan hon skulle möta kompisen på hängbron. Men så lätt ger jag mig inte utan jag fortsätter enträget att kämpa. Även i detta ämne…
Skön stärkande promenad i vårsolen med Kid 1.
Krögaren hade pannkakor med hem till kidsen. Det är annat mot grönsaker det!
Kan nu lugnt ägna mig åt att blogga med gott samvete – orsak? - slutspel.
