En lantis i stan.Älskar känslan att följa med strömmen av människor på väg till jobbet en vanlig dag i Stockholm. Kommer ihåg känslan från när jag bodde där ett år. Man kan vara anonym. Skönt ibland men också väldigt tråkigt. Hallå människa - Titta upp och se mig i ögonen - här är jag! Stirra inte bara ner i din mobil eller gå och prata i den som de flesta gör.
Många höga klackar, fina dräkter, snygga frisyrer. Själv har jag mina gamla slitna curlingkängor.
Because de är bekväma...
Ler för mig själv när jag känner mig lite mer som Crocodile Dundee på gatorna. Hi mate!
Men kanske inte lika cool som han...mer roliga tankar som far omkring.
I pressat läge är jag inte cool som Dundee utan argare än argast (har varit med om det två gånger med lyckligt utfall...). Jag kanske är lite mer som Lisbet Salander. Nej, hon är nog mycket tuffare än jag. Det duger nog bra med att jag är den jag är.
Mera tankar: Vågar jag påstå att män i storstan är mer feminina jämfört med män på landet?
I stan kan man ha små tunna sneakers, halsduk, märkesjeans och chic kavaj. Och prata lite ljusare och om saker som är nice å så...medan man sippar på en Cosmopolitan.
På landet är det mer ord som BEKVÄM och REJÄL. Man kan ju möta en björn eller behöva hugga ett lass ved när som helst. Då måste man vara prepared. Förberedd. Precis som Dundee. Ha grov skogshuggarstämma och skryta om hur många ärr man har och hur stora fiskar man dragit upp. Svepa en öl och en Vargtass i samma andetag.
Vem av dem är min man? En blandning av båda och det bästa av världar. Stolt att vara hans fru.
Tänk om jag hade bott kvar i stan istället för att flytta när jag var liten? Om jag hade sagt hästbebis än om fåren...Hur hade Urban och Ulrikas liv sett ut idag?
