I högstadiet hade jag en svensklärare som hette Sven som sedemera även verkar som präst.
Jag fick högsta betyg (5:a på min tid) i Svenska så jag tyckte så klart mycket om honom…
Dock är det denna lektion i Religion (och i livet visade det sig) som etsar sig kvar i minnet.
Temat var rasism och Sven ställde frågan -Vad är det egentligen som gör att en del inte tycker om mörkhyade människor? Befann mig då i någon slags tonårsrevolt och ville visa mig rolig inför klassen, räckte upp handen och svarade -Dom gör tillvaron mörkare. Gapskratt i klassen. Nöjd och belåten….i en halv sekund…sen kom skammen krypande…och den har suttit kvar sedan den dagen när jag insåg hur fel det blev. Sven behövde inte säga något. Han förstod att jag skulle lära mig livets läxa utan att behöva säga några ord.
Då denne samme Sven senare i livet vigde mig så lättade jag mitt samvete för honom och berättade hur skamsen jag varit. Som tur vad fick jag syndernas förlåtelse. Av denna lärdom kan jag dra slutsatsen att man inte ska stoppa huvudet i sanden utan säga förlåt direkt så mår man mycket bättre. Och man kan bara vara sig själv. Jag är jag och jag duger som jag är! Jag är bäst i världen på att vara jag!
