Måste vara en bra mor tänker jag när jag får kaffe på säng och fyra (!) paket av mina barn.
Så här på söndag kväll och i efterhand är jag mycket tacksam för att den här dagen gick så bra som den gjorde. Efter joggingrunda med Kid 2 på cykel bredvid åkte vi ner till hästarna.
Kid 2 hade ridit klart, jag hade mockat klart och vi skulle avsluta med en liten tur i skogen innan vi gick tillbaka till stallet, så jag gick bredvid. Vi såg en björk över stigen som var i perfekt höjd för ett hopp, vilken lycka! Helt hjärnsläpp (kommer jag på i efterhand) går jag över en träbro och Kid 2 tvekar men går efter. Det är precis som ödet hade bestämt att vi bums skulle över den där bron. Vi rider ju alltid över såna broar med islandshästarna. Men (i efterhand) inser jag att de hästarna är tränade för det. Nästan över blir hästen rädd för en buske och får för sig att vända, vilket resulterar i att bakbenen åker ner i bäcken under bron. Häst och ryttare blir liggande i den djupa bäcken. Förtvivlad Kid 2 kommer upp men hästens bakben är kvar och sjunker djupare. Jag tar den snabbaste springturen jag har gjort i hela mitt liv till Erik och som av en ingivelse är två hästkunniga tjejer där just idag. Tillsammans får vi, efter något som känns som evigheter, upp hästen ur diket. Erik fick några sparkar. Hästen ser pigg ut, vi duschar med varmt vatten och sätter på honom dubbla täcken. Alla lever och allt gick bra.
I bilen på väg hem, när chocken har lagt sig, inser vi vad som hade kunnat hänt och jag ryser. Jag ältar och ältar och kan inte förstå hur jag kunde vara så dum. Känner mig nog som han som körde in i bron i Stockholm med båt och raserade den totalt. Det är bara att inse att det var ett misstag av en helt orutinerad stallmockare. När man har med så stora djur att göra måste man ha en oerhörd respekt. Jag har lärt mig en läxa och jag glömmer aldrig denna dag. Kid 2 har också lärt sig för livet och vi är så tacksamma att det här gick så bra. Vi fick i alla fall årets första dopp i ett dyngstinkande dike. Var helt slut på kvällen och dagen avslutades med att kompostpåsen brast i hallen när jag skulle gå ut med den. Gott luktande kompost över hela hallmattan. Majs är svårt att plocka upp. Har nu lärt mig att hela behållaren följer med ända ut nästa gång. Tänk vad mycket man kan lära sig på en enda dag. Tror att jag måste börja i terapi. Eller, vad är en kompostpåse när man nyss har räddat ett hästliv?
Somnade någon gång efter midnatt eftersom jag låg och ältade: varför, varför….
