Träffade Tvillingen och ett rutinerat gäng från bygden i en skuggig slänt vid bajamajorna före starten. Man måste vara förberedd. Vaselinburk, vätska, kissa, bajsa, muskelsalvor, solglasögon, keps. 27 grader vid start kl 14. Inga problem de första 30 km – var hur kaxig som helst över västerbron på första varvet. Man måste springa väldigt ekonomiskt och knappt lyfta på fötterna. Farmor och kidsen hejade två gånger längs banan. När jag såg stadion och gick in för andra varvet hörde jag att ledaren var på västerbron på sitt andra varv så jag blev inte varvad i alla fall. Hade tänkt springa 6 minuter per km hela tiden och fram till 30 km gick det bra. Blev nästan lite gråtfärdig utanför slottet vid 30 km skylten.
Sen sa hela kroppen ”stanna, stanna, du ska inte springa mer” och fastän jag hade bestämt att springa hela vägen så stannade benen och började gå vid västerbron på andra varvet. Sen var det en kamp hela sista milen mellan att gå och att springa, eller rättare sagt försöka röra två timmerstockar till ben. Värmen var aldrig några problem men magen tyckte inte om all sportdryck och det blev liksom inte lika roligt att springa. Hela magen hade håll. Krögaren såg banprofilen på nätet hemma och jag hade visst haft 7,23 per minut på slutet, rena promenadtempot. Försökte med Tvillingens råd att köra en projektgenomgång i huvudet för att skingra tankarna. Började 3 gånger med första projektet matta VW Caddy Maxi, men jag blev avbruten av mig själv varje gång när jag kände hur törstig jag var. Sista 3 km tänkte jag att nu får det bära eller brista så då sprang jag resten men varenda liten meter var en kamp. Att en del stod och spydde och att några svimmade runt omkring blev helt normalt. Vissa blödde av skavsår från linnen och byxor. Glömt vaselinen? Någon hade visst fått väldigt bruna byxor….och jag kan väl avslöja att i början när det var tätt mellan löparna kom det en och annan ohygglig odör.
Jag klarade det och gissa om jag var stolt när jag sprang in i mål på stadion. Jag har gjort det! Man fick varmkorv och öl efter målgång men jag var inte ett dugg sugen. Var tvungen att bara fortsätta gå bort till svärmors hus annars hade jag aldrig tagit mig hem. Visserligen bara max en km men varenda steg var jobbigt. Kände mig som A-lagaren jag sett trampa luft på fredagkvällen när vi strosade mot stadion och lyssnade på Kizz.
Konstigt men lårens framsida är det som gör mest ont. Har fullt sjå att gå i en trappa och att sätta mig på toa och komma upp igen.
Just nu känns det som att det inte blir någon mer mara för min del men man ska aldrig säga aldrig. Nästa år kanske jag står där igen. Aldrig sluta springa och mindre sportdryck så kanske det går bättre. Tror visst att tiden blev 4:19. Bävar för att se foto på nätet snart….Men jag gjorde det. Nu klarar jag allt!
