Fortsatt kallt

Vad fort den här veckan gick då!
Jag och Kid 2 hade en mysig fredageftermiddag på badhuset. Det blev 40 längder (1 km).
Sen drog hon iväg till Stallet på spökövernattning!
Jag hade med mig 2 stora starka tonårsgrabbar och hämtade pizza till middag.
Pizzerians Husets Sallad är supergod till mig. Sen blev det Let´s Dance och en tidig kväll i säng.
Upp tidigt i morse.
Krögaren åkt på jobb.
Kid 1 åkt till Borlänge.
Kid 2 på Stallet. Har Stalljour hela dagen.
Minus 28 grader kallt. Väntar på att det ska bli varmare så jag kan åka skidor.
Ikväll får vi besök från Bollebygdfamiljen på väg till Sälen. Bäddar rent och tvättar lakan till deras ankomst. Vi har inte träffat dem på 10 (!) år så det blir spännande!

Svaghet blir styrka

Märkte först efter någon timme att hon inte hade någon hand.
Vilken otroligt utvecklad skicklighet att dölja sin svaghet. Hon gjorde allt som vanligt – med bara en hand.
Varför blir vi så duktiga på att dölja våra svagheter? Är det en överlevnadsinstinkt ärvd från våra förfäder? Hur skulle det bli om vi istället blottade våra svagheter, lyfte fram dem och såg dem som styrkor?
Ändå hittade jag inget bra tillfälle att fråga. Såg att det inte var olycka utan en ofärdig utveckling. Tänk om hon tar illa upp om jag frågar, tänk om det är en fosterskada orsakad av mediciner, finns en hund begraven, en stor sorg, ett långt missbruk – många tankar flimrar förbi. Hon hade säkert blivit glad om jag frågat och inte bara låtsades som jag inte sett. Ändå förblev jag tyst. Jag, som ändå har viss erfarenhet i området. Med detta vill jag säga att jag nu jobbar på att bli mer spontan och inte så himla rädd för att fråga.

Ständig uppkoppling

Knappt hinner vi ta mark förrän de små apparaterna med tusen nya tekniska finesser slås på – det plingar och låter överallt. Kostymklädda gossar stressade upp över öronen med datorn i ena handen, mobilen i andra och hörlurarna i öronen. Ska man skratta eller gråta?
Vart tog mötet mellan människor vägen? Hur många ser varandra i ögonen längre?
Wake up people – look outside the box!

…eller Zeb Macahan?

Förundras över de som kan slappna av så mycket så de kan somna – var som helst! VD:n berättade att han somnade så han missade flyget – DET skulle aldrig hända Henrietta. Känner mig mer som Zeb Macahan – alltid ett öga öppet…man vet aldrig vilka rovdjur som dyker upp vid lägerelden..
Ler för mig själv när jag reser eftersom det påminner mig om när jag var ute med min forna kollega i USA och Tyskland. Vi åkte ”trafikare” och skrattade mycket. Hade jättelust att lägga mitt artiga, duktiga jag åt sidan och fråga taxichaffisen i Amsterdam: -So….what about the hookers in the windows…are they still there? Tur att man har en spärr som gör att man inte tappar kontrollen. Men ändå – vore det inte härligt att tappa kontrollen ett tag..
När jag reste med Sven var det mest äldre män i Automotivebranschen. Idag slås jag av att det är många nya unga förmågor, och många fler kvinnor. Ack och ve, kommer till insikt att jag överlevt en generation och börjar bli äldre..

Är jag en tibetansk munk…?

Läste någonstans att munkar som reser med flyg långt måste sätta sig och vila efter resan så själen hinner ikapp kroppen. Kunde känna igen mig i det när jag hade ett stort behov av återhämtning efter 3 flygresor och 2 tågresor.
Har jag varit en munk i mitt tidigare liv? Jag kanske ÄR en munk? I så fall är jag älskad av mina Kids – de älskar munkar!

Onsdag känns som måndag

Kid 1 hade jordnötssmör och Kid 2 jordgubbsmarmelad på frukostbordet i morse. Henrietta tjuvade med sig miniförpackning från hotellfrukosten! Å så varsin hjärtlig chockladask inför Alla Hjärtans Dag på Söndag!
Trött i hela kroppen idag - trots att jag vilat från träning två dagar.
Mycket att ta itu med på jobbet - men tog det i min takt - klok som jag blivit med åren.
Skrev reserapporter och körde ett svettigt spinningpass på lunchen.
Joggade en timme på löpbandet på kvällen - bara för att det är så skönt! Lugnt tempo.
Pappa kom och hälsade på. Vi drack kaffe, pratade och myste.

Nya perspektiv

Har nyss landat på Arlanda efter två mycket intensiva dagar med kundbesök,
först i Wien och sen i Amsterdam.
Det gick bra - även om man är lite ringrostig. Som tur är fick jag prata engelska och slapp min dåliga skoltyska. Det är jättekul att träffa våra kunder och få ett ansikte på dem man mailar och pratar med hemma. Hoppas de fick ett gott intryck av mig. Kändes som vi fick en bra dialog och saker att ta itu med och följa upp. Nu väntar jag bara på att ordrarna ska ramla in!

Långtråkigt att vänta på tåg och flyg. Försening båda kvällarna. Som tur är har jag med mig läsning. OK då -avslöjar titeln på en av böckerna: "Handbok i framgång". Ha - nu är jag slipad inför nästa löneförhandling!
Skrattade för mig själv på planet när jag utan resultat försökte skrapa bort en röd fläck på servetten - ända tills jag insåg att det var Austrian airlines logtype! Man lär sig varje dag!
Åkte taxi med en man från Afghanistan som hade en syster i Uppsala. Han var väldigt pratglad.

Har faktiskt varit off-line hela tiden men nu när jag väntar på tåget hem kan jag inte hålla mig - datorerna i Terminal 5 lockade för mycket!
Betade av 70 mail i Inkorgen nyss - skönt inför arbetsdagen imorgon.

Har fått nya erfarenheter och nya perspektiv på denna tripp - men att vara resande säljare varje dag - nej tack - tar för mycket energi. Någon gång om året duger.

Är mäkta imponerad av de stora flygplanen som slänger sig upp i luften hur lätt som helst - hur går det till?

Nu längtar jag hem till Kidsen och Krögaren! Kid 2 vill helst att jag är borta lite till så hon får sova bredvid Pappsen!