Fredagsmys

Kid 2 har lagt till en god vana. Simmar varje fredag. Hämtade upp henne på badhuset när jag slutat jobbet och handlat.
Sen hämtade vi svärmor, som kom med tåget från Stockholm, på stationen.
Killarna bastade innan middagen. Vi drack glögg och njöt av juldoften.
Vi firar den blivande 15-åringen med fest hela helgen. Han hade själv valt fredagsmiddagen som Krögaren svängde ihop i ett nafs; ostschnitzel, klyftpotatis och en väldigt god paprika/tomatsås.
Och så en god flaska vin till mig och svärmor.
Somnade gott men hann i alla fall se att Calle och Erik går till final i Globen nästa fredag. Trodde att det skulle bli Tove och Erik.

Jag vill inte bliva stur

När man äter Krumelurpiller ska man säga: Kära lilla krumelur. Jag vill inte bliva stur.
Då blir man aldrig stor. Säger hon i alla fall. Pippi Långstrump.
Vi skulle bo tillsammans. Jag och min kusin. I ett eget hus.
-Så sa vi också, sa storasyster Marie och kusin Åsa. Hånande.
-Men det är skillnad med oss. Vi kommer att hålla det. Vi lovar. Vi kommer aldrig att flytta isär. Ni ska allt få se, sa vi, helt i stil med en stursk Lotta på Bråkmakargatan.
Eftersom jag bodde i Dalarna och hon i Stockholm så skulle vi bo i Falun – halva vägen var. Åren gick och någonstans i tonåren skulle varsin kille få komma på besök. Nu fick huset också varsin separat ingång. Efter ytterligare några år skulle vi få gifta oss. Alla fyra skulle bo tillsammans. Varsin hund skulle vi ha.
Någonstans på vägen försvann drömmen. Mitt bland alla beslut och åtaganden man fick i takt med åldern. Mens. Finnar. Ansvar. Utbildning. CV och arbete. Matlagning. Deklaration.
Nu står vi här. Med varsitt eget hus. Långt från varandra. En i Dalarna och en i Stockholm. Med kombi, katt, man och två barn. En gång var vi barn. Nu närmar vi oss 40.
Vi som en gång skrev i Gula boken, samlade vagnar i Sollentuna centrum, petade näsan åt varandra, bakade toscakaka, blev kompisar med Ulrika från nykterhetsorganisationen på någon camping i Sverige, frågade chans samtidigt på Pierre La Fontaine, plockade röda vinbär åt mormor, åkte epatraktor, tältade, badade nakna i Grimsåkersviken, drack vår första vinklunk, gick på folkparken fast vi inte hade åldern inne, åkte raggarbil och rökte vårt första bloss tillsammans.
Vi har blivit konferensansvarig, marknadskoordinator och projektledare.
Vi är mammor. Vi är stolta. Vi är orädda. Vi är mitt i livet. Ändå så lika. De vi en gång var.
Vi blir inte äldre tack vare Krumelurpillret. Vi är oss lika. Odödliga. Blonda. Blåögda.
Ler ett snett leende varje gång jag passerar Falun. Tänk om vi hade bott här. Jag och min kusin. Nästa vecka fyller min egen son 15.
Tror att min kusin ler för sig själv när hon hör att jag var livrädd för hennes pappa när vi vred ratten på Maries nya bubbla i lås och trodde den gick sönder.
–Lika bra att vi går upp och dör på rummet. Det är ute med oss, sa du.
Våra ansikten måste ha sett ut som en förvånad labradorvalp när vi senare såg att bubblan var borta och storasyster hade stuckit iväg på en tur.
Vi klarade oss. Den här gången också.
Jag var den orädda lantisen. Som en fjortonårig Paris Hilton. Naiv. Hon var stadsbon som var medveten om farorna. Försiktigare. Som den gång vi följde med ett gäng med bil på Gotland. Till deras lyxhus med bollar i poolen. Som en avbild av våra personer.
Skönt att bli hämtade av pappa Leif. Även om han inte var på sitt bästa humör…
När vi ses nu för tiden, även om det borde vara oftare, blir vi liksom små igen.
Vi tar bara vid där vi slutade en gång. Egentligen känner vi varandra alldeles för bra för att inte genomskåda. Men det blir som en tyst överenskommelse. Vi är de vi en gång var.
Kanske, när våra barn flyger ut ur boet, flyttar vi till Falun. Vem vet.
I mitt vuxna liv blir min orädda persona lite skygg. Min man ser nog gärna att jag lockar fram den vilda spontana tjejen lite oftare. Jag vet inte vem som är mest äkta. Den som jag var då. Eller den som jag är nu. Båda har jag utvecklat själv och egentligen är dom kanske en och samma person? Vi skapar oss själva som en varumärkesprofilering. Innan man ens kände till ordet. Det här är jag! Det här gör mig speciell!
Det enda jag vet med säkerhet är båda vill ha en dans på rosor. Både mitt då och mitt nu. Avskyr motgångar, problem och tunga ord. Ändå står jag här och accepterar att livet är uppförsbackar och nedförsbackar. I uppförsbackarna har jag lärt mig att rycka.
Livet är fyllt av problem och underbara ögonblick. Det är bara hur vi tar det som räknas.
-Life is not always playing, säger min kloka dotter när jag beklagar mig att jag får diska stekpannan igen. Jag får inget svar när jag påminner henne med samma ord den gången hon beklagar sig att det är jobbigt att städa sitt rum. -Life is not always playing…
Ändå står jag här och undrar vem jag är. Egentligen.

Ny karriär som Brevbärare?

I dagens lucka finns en pillemarisk man...

Körde ett skönt spinningpass på lunchen. Ack vad konditionen faller dock efter en snuvig vecka. Men några pass till så är jag nog ikapp igen.

Hjälpte Kid 1 att dela ut lite lokalblad. Tycker det är rätt mysigt att gå runt och lägga i post i brevlådor. Det kanske är det som är mitt kall! Svensson, Svensson, släng dig i väggen - här kommer Brevbärare Henrietta!

Slängde ihop pasta med ost- och skinksås. Så gott att till och med Mozart lapade i sig med god aptit. Måste vara något fel? Och till och med Krögaren åt dubbla portioner - utan att efterkrydda själv...

Jag och Kid 2 storhandlade inför helgen. Många tunga kassar blir det...

Hade en diskussion med min dotter om hårfärgning då hennes största önskan just nu är att få bli brunett. Chockladbrun brunett. Ack och ve.

Snön ligger vit på taken...

Vi fick lite snö så pass att det blev vitt och lite ljusare ute. Vi fick också kyla så vi teg. Imorse var det minus 15 ute! Här är det tvära kast från plus till minus. Man får vara förberedd.

Jag och Kid 2 tillbringade gårdagskvällen i stallets café. Dagens syssla var att koka kaffe, fixa, dona, torka micro och golvet i hallen uppe. Som vanligt gjorde jag lite mer än jag behöver...

Fixade och trixade med ljusslingor när jag kom hem. Trassel. Trissel. Pyssel. Kallt.

I dagens lucka finns en tunika från H&M - härligt med lite färger! Den skulle vara kul att ha.

Lucka Nr 1

Julmånadens första dag!
I lucka Nr 1 hittar Ni Henrietta som njuter av en strålande fin dag med minus 5 grader och solsken!
Ikväll ska jag och Kid 2 tjänstgöra i Stallets Cafetéria. Hoppas det kommer många fikasugna kunder till oss.

Joggar upp formen igen

Sprang 9 km efter jobbet. Skönt att vara igång igen!
Får ägna den här veckan åt att komma ikapp med motionen igen.

Krögaren pumpar muskler på gymet, Kid 1 tränar på skolans gym med Kompis och Kid 2 springer sin runda.

Krögaren passar på att göra kvällens middag - fastän jag hade planerat göra den. Det är bara att kapitulera - han är sååå mycket bättre än mig på att laga mat. Den enda nackdelen med det är att man äter alldeles för mycket när det är alldeles för gott. Tortilla de Patata smakade gudomligt när Krögaren hade gjort den.

Kid 2 och Krögaren duschade Mozart ikväll. Värst vad liten han blir när den tjocka pälsen blir blöt!

Jag och Kid 2 ser Simon & Tomas och sen fortsätter jag på hästboken jag har börjat läsa för henne.

Har fått Julkorten som jag beställt på Expert! Superfina! Ska bli kul att skicka ut till nära och kära.

Året julbak - Lurigt värre!

Årets julbak hos Mamma och Pappa inleddes med glögg och julmusik, fortsatte med saffransbullar, bröt av med gräddade våfflor och avslutades med pepparkakor.
Kid 1, som är äldst i skaran, låter fantasin flöda på plåtarna! Vem brås han på?
Kid 1 hjälper mig att ta två små granar att smycka hemmet med. Under kraftledningen är det fritt fram att härja.
Efter timmar av bakning tröttnar en bagare efter en annan. Bara en liten bagare får ett sista ryck efter kafferasten.
Glada och med burkarna fyllda drar vi hemåt när mörkret börjar falla på.
Återigen har vi hållit traditionen vid liv och gjort en av de mysigaste dagarna på hela året.
Tack Mamma och Pappa!